Ensam är stark, det är så man säger, men trots det så undrar jag ibland, för när man väl är i sin ensamhet så känner man sig inte så stark. När man sitter där och tror att tårarna ska ta slut, fast de bara fortsätter rinna, ingenting  har ett slut. Och det finns inget man längtar efter än det där förbannade jävla slutet, låt det ta slut nu. tack!

Ikväll har jag spenderat min tid tillsammans med Amela, Amela, Matilda. Emellie & Nathalie. Vi tog en lite avstickare, gjorde en utflykt upp i skogen, grillade och pratade. Jag behövde det, trots att jag hade gjort mig bättre hemma i sängen, då jag inte var så deltagande.
Med tanke på att jag bara föll från minst tusen meter idag (eller det kändes så) hela min värld raserade och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, fast innerst inne så vet jag nog egentligen men iaf. Därav så sätter jag punkt och jag får se när jag återkommer.

Ett break - en paus!