Ibland skräms jag över hur liten världen egentligen är, det känns som att varje steg är ett intrång på någons privatliv. Jag har ofta sagt att Osby är litet, vet man inte själv vad man har gjort så vet någon annan det, så är det fortfarande men när spöken från förr, dessutom halvvägs upp till norrland gör sig påmind bland mina skogar, då känns det nästan skrämmande.

Måndag, ny vecka, dålig start och en oviss fortsättning. Jag önskar att jag gick en yrkesutbildning nu, att få göra något som känns rätt och som är givande. Nu känns det mest som att jag står och stampar i samma grop dag efter dag, det känns helt ovärt och ogivande. En bitande känsla som förhoppningsvis upphör, snart.

Dagens känsla; wake me up, when september ends