Med ena foten över kanten

Det är för tillfället obegripliga lektioner och en vardagsstress som snarast för mig bakom ljuset och in i väggen. Uppgifter ska förstås, arbeten ska produceras och prov ska skrivas. Problemställningar ska redovisas, filmer ska sättas samman. Ett samspel mellan guppmedlemmar ska finnas och lösningar ska hittas. Det jag har framför mig de närmaste 3 veckorna var förut vad som förväntades på en termin och nej, jag vill inte veta ad det innebär med högskola trots att det är ett måste och långt inne en vilja.

Mitt i allt detta ska jag hinna leva vilket jag för tillfälle tknappt gör, lite stress ger mig bättre motivation men detta, gör mig utmattad och total tom. Trots en bra helg i Stockholm med god mat och ladies night, så känns verkligheten åter skrämmande.

Jag fångar upp dagen med vardagslyx i form av taco- och filmmys med en bästa vän ikväll,
hoppas att alla söta små troll har det bra där ute..


Fribiljett mot himlen

Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen, jag vet ingen man i världen som prickar allting rätt så som Winnerbäck, han är en magisk man och jag älskar det lika mycket nu som första gången, för många år sedan. Min övertalningsförmåga om öppningskonsert i Göteborg har inte gått igenom, men jag hoppas snart att min bättre hälft går med på en kompromiss.


glädje i Göteborgs trädgårdspark


Efter en mysig helg som började med 4 timmar tåg tillsammans med 8 andra själar för att beskåda Håkan och förtära alkohol så är jag lite nöjdare. A tog hand om mig när jag trilla in i lägenheten framåt småtimmarna, somnade bums och vaknade med huvudvärk. I lördags mös vi på biosalongen, flickan som lekte med elden, vilken film och vilka böcker, det är galet. Diverse beslut har fått mig att tänka igenom saker och ting och idag är jag lite säkrare än igår.
Ikväll filmar vi en inledning till en skräckfilm och efter det kommer jag troligtvis inte kunna sova,
på återseende!

Pyskiskt avbrott

Efter över en vecka är jag fortfarande inte back on track, men jag lever och uppdaterar mest som ett levnadstecken. Skolan ger mig ångest, alla falska människor gör mig förbannad och alla människor som försöker verka lite bättre än vad de är gör mig ledsen.

Det är inte lätt när det är svårt och förtillfället är det endast det sistnämnda.
För varje steg jag tar framåt så blir det de dubbla bakåt, konstig känsla det där.
Inga ord beskriver de senaste dagarna. Många tankar, jag saknar mormor!
Nu vet ni vart jag står, vi hörs nä vi hörs!

Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

Idag har jag och jordens mest fantastiska människa varit hand i hand i två år. 30 mils avstånd och en längtan efter ett gemensamt vardagsliv känns inte lika långt borta längre. Det värsta är att vi inte delar dagen med varandra, så i lördags spenderade vi dagen på Göteborgs gator och cafeér, skönt att få distans från bådas hem och bara vara med varandra. Jag räknar dagarna till jag står på trappan till friheten och vet att jag inte behöver vara ensam längre!

Ikväll äter vi födelsedagsmiddag för mannen i huset. Det finns många måsten som är brådskande och det finns en helg att se fram emot, som i dagsläget är långt borta men längtan och stress har jag inte dött av förut.
Tills dess att jag har båda fötterna på jorden igen så var detta allt!


Kärlek är ett brev skickat tusen gånger



Det är inte alltid det räcker med ord. Jag har tappat fotfästet något mer än vanligt.
I'll be back soon, då med ny energi!


RSS 2.0