Vi lever ett galet liv och jag älskar det, vi hörs snart igen!

Efter några dagars ledighet där sena nätter tog ut sin rätt så är jag tillbaka på ruta 1 igen. Jag fick inte det lugn jag hade behövt så istället för att gå 1 steg fram och två bak så gick jag direkt bak med en massa extra steg.

Hur jag än vrider och vänder på det så får jag inte ihop det. Antingen så saknas det sidor, minutrar etc. Jag har aldrig varit så trött på skolan som jag är nu, jag står inte ut en dag till utan att bryta ihop totalt. Jag önskar att det fanns mer tid, mindre måsten och mindre ansvar att ta.

Jag är fåordig och kommer så förbli till dess att jag får tillbaka min vanliga styrka, allt det där som jag har tappat bort mitt i kaoset. Låt denna 1½ vecka gå fort och sista veckan gå långsamt. Jag vill njuta, jag vill skapa minnen och jag vill ha tid att smälta dom.

I helgen blev jag dessutom mörkrädd för den stad som jag ska bosätta mig i inom ett par veckor. Ett knivmord ett stenkast ifrån där jag satt med tända ljus, chokladpudding och lugn musik med ett gäng grabbar i soffan, vid samma tidpunkt. Vart är världen på väg?

SvC tal och Hänt Extra, så ser min kväll ut som inte verkar ta slut än på några timmar!

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?


Jag har tappat mina ord. Jag har tappat allt. För första gången så har jag fått ångest, över framtiden.
"..vi lever inte tillräckligt länge för att rätta till allting.."

Det har varit tyst ett tag. Det behövs ibland. Jag pluggar varje vaken timme om dygnet. Ibland ger jag upp. Allt annat har hamnat i skymundan den sista tiden, jag vet knappt vem jag är längre. Ena dagen har det varit rinnande ögon, andra en näsa som inte är andningsbar, tredje en hals som inte är av denna värld, det varvat med kronisk huvudvärk och stundtals en otrolig ledvärk. Jag tror att det är stressen men den kommer jag inte undan än på ett par veckor, så jag får helt enkelt lära mig att leva med det tills vidare..

22 timmar på 4 dagar, jag är stolt över mig själv. Något jag är mindre stolt över är hur min handstil förstör allt det fina, hilma tur att det inte är den som avgör betyget trots allt.
Ikväll har jag umgåts med min fina barndomsvän. Vi har varit lika crazy som förr, fast idag med en bil som rekvisita. Imorgonkväll slår jag klackarna i taket med ett gäng fina tjejer. Det är allt annat än vad jag har tid för, egentligen. Dock så argumenterar dom bra för sin sak och jag har trots allt aldrig gett Granada en chans, imorgon blir både första och sista gången.

I'll be back. Men först på allvar den dagen jag kan lägga mig ner, känna lugnet och vara nöjd med mig själv. Än så är det långt borta.
Kärlek

Jag är tom, det finns ingenting. Jag söker efter rätt ord men har nog övertygat mig själv om att det inte finns några under den kategorin för tillfället, allra helst inte en dag som denna. Det har varit ett omtumlande år. Jag kan inte förstå att det är ett år sedan.
Ett år sedan marken under mina fötter försvann, ett år sedan jag glömde bort hur man bar sig åt för att andas.
Det finns inga kloka ord längre, eller det finns helt enkelt inte tillräckligt kloka människor som gör att orden formas rätt längre.

Jag vet att du finns på andra sidan. Det finns något större. Du ser oss men för oss är du osynlig och finns istället i våra hjärtan. Like I told before, det finns inga ord kvar men det finns väldigt många minnen.
Ikväll låter jag hennes ord sjunka i hjärtat, låter tårarna falla och ser tillbaka på tiden som gått.

Mormor, du kommer alltid att fattas mig.
All kärlek ♥