Imorgon är det den förste december och som det barn jag är så har jag naturligtvis införskaffat mig en chokladkalender, undra om jag någonsin kommer att bli för gammal för det. Måsten ligger på hög och prestationsångesten är över alla höjder som är tänkbara. Skolböcker får mig att somna och alarmet får mig att ge upp. I eftermiddag har jag ägnat timmar med en fin väl på ett kalhygge där resultatet blev över föväntan. Ikväll är jag ordlös och har en irritation som inte vill gå över. Imorgon är en ny dag och då måste mycket uträttas. Men tills vidare, jag är glad för dig!

Ett varmt Grekland, en kärlekssjäl, inga måsten och mycket fritid, skulle jag behöva.
Istället har jag, ett kalt Sverige, för många mil att slå ihjäl, för många måsten och för lite fritid.
och undrar om det någonsin tar slut

I torsdagskväll åkte jag och en bästa vän på regniga vägar. Gick en liten bit, kom in i en lokal. Efter ungefär 3 timmar kom vi ut igen. Jag lös som en sol och kunde inte sluta. Vilken fantastisk människa vi satt framför och lyssnade på, vilka texter, vilken röst. Hon sätter ord på känslor och fingret på felen. Melissa Horn i all ära, hon är fantastisk.

Jag levde på lyckoruset. Men alltför kort tid. I fredags aggerade jag Pippi Långstrump, drack god dricka med fina vänner och åkte hem innan klockan var förbjuden. Idag är jag gråare än himlen och kallare än regnet. Ikväll ser jag på en film, som jag förvånansvärt bara har hört talas. Så, låt se om den är lika bra som alla säger!

Jag pysslar, slår in julklappar, kryper ner tidigt och ser på filmer jag sett många gånger förut. Skriver arbeten, pluggar och försöker strukturera upp en stressig vardag. Tar vara på helgerna, umgås med min bättre häflt och försöker komma igång med olika projekt. Reslutaten är få, men jag ger inte upp. Jag svär över resultat och ler över vinster. Men, jag är fortfarande off the road, mer än någonsin.

en bedårande Moa, som ska pryda mitt sista blad

Det finns en början på någonting nytt, långt iväg men närmar sig för var dag. Jag vet vad jag vill, jag gör ett försök och hoppas på att det blir positivt. Julen närmar sig och jag vet att det kommer att bli någonting speciellt. Jag har två underbara föräldrar, en underbar pojkvän och allt däremellan. Ikväll väntas storm och plötsligt känner jag mig inte ensam om kaoset längre!

Trots allt positivt så förlorade jag mig själv någonstans på vägen..
Tills vidare jobbar jag på att finna energi, motivation och hitta tillbaka till en ljus och stabil tillvaro..
Känslostormar, ovisshet och hopplösheten, det är bekant sedan innan men idag på en högre nivå..

På återseende, tror jag