Osammanhängande
Ett levnadstecken efter alla bravader.
En studentfest som var över förväntan, vi tillochmed gjorde städningen rolig genom att danska med skurink och disktrasor.
Med en lite lätt välförtjänt huvudvärk så gav jag mig ut på rälsen i snökaoset. Tåg inställda, tåg försenade, slopad resegaranti, men fram kom jag. Ett annat IKEA än Älmhult var inte lätt, jag brukar veta vart allting finns, men inte då. Men vi fick det vi behövde och imorgon städar jag i ordning för att få en bebolig lägenhet igen.
När jag bläddrade i trollhättans utbildningskatalog igårkväll så fick jag en aha-upplevelse och undrade utan tvekan om deras nya utbldning var skräddasydd för mig? Nu står jag i valet och kvalet.. Socionom... Socialpsykiatrisk vård.. undrar om jag någonsin kommer att kunna bestämma mig.
Trots lov har veckan många måsten men innan jag tar tag i någonting så ska jag göra det jag gör bäst,
förlora mig i sporten!
Ordlöst
Sol.Värne.Kärlek.Fritid
det är allt jag skulle behöva för att vara back on track
Sista ljuset har slutat brinna
Det känns som att det enda som kommer fram är negativt. Detärkonstigt. Det finns så mycket positicit, det har bara hamnat lite i gömundan, helt omedvetet.
Mitt i allt kaos så glömmer jag nästan vem jag är, vart jag står och det är farligt. Men värst av allt är att jag ofta glömmer, hur lyckligt lottad jag egentligen är.
Skolan står mig upp i halsen. Varje dag ligger det en to-do-lista på mitt nattduksbord och mer ofta än sällan så konstaterar jag framåt småtimmarna att det blev precis som vanligt, ett steg framåt och två steg tillbaka.
Mitt dygn saknar utan tvekan den där sista timmen. Fast någonstans så tror jag ändå att det är precis så jag gör mig bäst, med ett ständigt flås i nacken; även om det ibland är det som nästan dödar mig.
Jag går i ide ett litet tag. Börjar räkna ner. Strukturerar närmsta tiden för överlevnad. Pluggar och läser ointressanta romaner.
Jag umgås knappt med någon, ja du vet hur jag kan bli
Jag gör mycket, men framöver i lite tystare kvarter!
Hjärta
Ganska så exakt halv fyra i fredagseftermiddag så var jag säker på att det var kört, att jag aldrig skulle nå dit jag vill. En egenskap jag har som kan vara både positiv och negativ gjorde sig påmind om att jag är inte den som är den, jag ger mig inte fören jag når dit jag vill. Frågan är om det verkligen räcker!
Projektfotografering. God mat. För mycket godis. Pussar. Film. Melodifestivalen. Tjejsnack. Känslostormar.
Som så många andra helger. Det har varit lugnt. Söndagsångesten gör sig påmind och jag har sagt adjö till mitt hjärta för ytterliggare en vecka, eller två.
Ikväll bakar jag kladdkaka, kollar på wallander och försöker som så många andra gånger..
glömma bort att det finns en morgondag till dess att jag vaknar och är beredd att strida mot den!
The best part of me
Min värld går helt enkelt inte runt utan dig.
Snön faller och vi med den..
Jag har alltid varit den som har många bollar i luften och helst vill göra allt på en och samma gång, samtidigt måste allt måste vara av kvalité. Jag har kommit på mig själv med att det ibland kan vara lite svårt. Trots det så har jag förvånat mig själv med den effektivisering jag haft de två senaste dagarna men trots den korta tid varit nödj. Allra helst, för att bara ha en fot på jorden.
Jag drömmer och myser om vartannat. Har stora förväntningar och hoppas på mycket. Detta kommer bli ett otroligt år. Givande, utvecklande och det händer så mycket. Dock så händer allting utan dig.
Ikväll dricker jag te (läs: fyllde på teförrådet idag och har ett par nya sorter att avnjuta de närmsta dagarna), äter fruktsallad och strukturerar upp projektarbete medan andra avenyn troget kommer att stå på, precis som alltid.
