I en stad som får en att bli störren än man är
Men i en ålder som sätter allt på jorden
Jag trodde att jag visste vem jag var och vad jag ville
Men nu skulle jag inte välja dom orden

Det är konstigt att han kan sätta ord på alla olika känslor, winnerbäck i all ära

Jag är borta. På alla plan. Det är förvisso relativt ofta som jag tappar bort mig bland alla ord och meningar men denna gången så är det inte mycket jag förstår. Vad är det egentligen som händer. Om det fanns en enda människa i hela världen som kunde förklara det för mig, då är jag denne evigt tacksam. Plötsligt så går allting på rutin. Jag känner mig som en levande zombie. Äta. Jobba. Sova alldeles för lite och kronisk huvudvärk.

Situationen gör mig obekväm och i dagsläget så känns det absolut inte som att jag kommer att hitta tillbaka till mig själv, inte på en lång tid. Jag har så mycket som vill ut, så många känslor och så många tankar, men jag vet inte hur jag ska formulera mig, jag tror att ni skulle ha väldigt svårt för att förstå. Jag är svår.

Midsommar är överskattat, utan tvekan. Även om det inte kändes helt okej att alla åkte till kusten, firade med höjda glas, dans och god mat medan jag jobbade så kommer det att kännas skönt den dagen pengarna är på mitt konto. Jag har 6 timmar kvar att jobba, imorgon 7-13.30 sen är jag äntligen ledig en dag, i need it, like never before. Och till helgen åker jag hem till mitt flickrum i Skåne, det känns bra. Jag saknar det, jag saknar mamma & pappa, jag saknar Enzo och jag saknar mina fina hjärtan.

Tills vidare kära vänner, jag hoppas att ni har det bra!

Det gör ont i hjärtat...

Det är över nu. Det som jag gått och längtat efter i 3 år men som jag nu helst vill ha ogjort. Eller där ljög jag nog, studenten är utan tvekan det roligaste jag gjort i hela mitt liv, det har hitentills varit den bästa dagen på mina 19 levnadsår. Jag skulle kunna göra om det om och om igen, jag har aldrig varit så lyckligt.

Men.. samtidigt så är det så mycket vemod, så mycket känslor och någon rädsla. Jag är aldrig rädd, jag klarar alltid mig själv, jag är målmedveten och har ambitioner men nu känns det som att jag sitter ensam på ett isblock mitt på ett stormande hav. det trodde jag aldrig om mig själv.

Jag skulle utan tvekan kunna ställa klockan på 06.00 imorgonbitti om jag hade fått gå till skolan och träffa min fina klass, men nu får jag inte det, aldrig mer. Det känns så hemskt att säga det, men aldrig mer kommer jag att sitta samlad med fina klass i det klassrummet. Jag är tom på ord men full av känslor, jag får gråtattacker då och då, främst när jag har de stunder då jag inser verkligheten.

Så, tills vidare. Ha det bra och ta hand om er.
Jag vet inte när jag kommer tillbaka eller om jag kommer tillbaka, först måste jqg bli kvitt alla mina känslor och de stormar som blåser. Vi hörs när vi hörs!

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ SP SP ÄR DOM BÄSTA, HEJA HEJA HEJA SP! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Sp07, en världsklass för sig