För många minnen

Jag ger upp. Jag slutar. Jag vet inte om jag kommer tillbaka. Allting påminner om dig, varje doft varje syn. Jag har förlorat varenda orienteringspunkt som har stöttat mig förut. Marken under fötterna är borta och jag kan inte stå på egen hand längre.

.. detta kan vara det sista!

Ansvarstagande

Jag tror att det i grunden handlar om ansvar. Allt ansvar jag fick ta när du struntade i det, alla uppoffringar jag tvingats göra, inte nu utan under tiden. Jag tappade bort mig själv på vägen och innan jag hittat tillbaka så kan jag inte vandra vägen vidare, som en milstolpe i livet.

För bara några veckor sedan, eller kanske snarare någon månad sen så trodde jag aldrig att jag skulle yttra mig om att sakna Skåne men det gör jag, mer än något annat. Så, imorgon efter jobbet så sätter jag mig bakom ratten, kör 30 mil och pustar ut i mammas famn och pussar på min underbara hund till dess att han inte vill veta av mig längre. Jag ska ta vara på varenda minut, varenda sekund. Jag ska träffa fina människor och jag ska krama dom sådär lite extra innan jag går och ge en puss på kinden, jag insåg nog aldrig vad jag gav mig in på.

Men först är det kväll.. Snart ska en kundkorg bli full, spisen flötig och magen mätt.. Jag ska vandra staden runt med toner som Winnerbäck & Melissa Horn.. Först när huvudet är lika tomt som det nu för tiden allt som oftast är så ska jag krypa ner under mitt färgglada täcke och ställa in mig mentalt på att gå upp när klockan ringer 06.00 imorgon.

Lovehugs


Rubriklös tisdag



I en stad som får en att bli störren än man är
Men i en ålder som sätter allt på jorden
Jag trodde att jag visste vem jag var och vad jag ville
Men nu skulle jag inte välja dom orden

Det är konstigt att han kan sätta ord på alla olika känslor, winnerbäck i all ära

Ord utan mening

Jag är borta. På alla plan. Det är förvisso relativt ofta som jag tappar bort mig bland alla ord och meningar men denna gången så är det inte mycket jag förstår. Vad är det egentligen som händer. Om det fanns en enda människa i hela världen som kunde förklara det för mig, då är jag denne evigt tacksam. Plötsligt så går allting på rutin. Jag känner mig som en levande zombie. Äta. Jobba. Sova alldeles för lite och kronisk huvudvärk.

Situationen gör mig obekväm och i dagsläget så känns det absolut inte som att jag kommer att hitta tillbaka till mig själv, inte på en lång tid. Jag har så mycket som vill ut, så många känslor och så många tankar, men jag vet inte hur jag ska formulera mig, jag tror att ni skulle ha väldigt svårt för att förstå. Jag är svår.

Midsommar är överskattat, utan tvekan. Även om det inte kändes helt okej att alla åkte till kusten, firade med höjda glas, dans och god mat medan jag jobbade så kommer det att kännas skönt den dagen pengarna är på mitt konto. Jag har 6 timmar kvar att jobba, imorgon 7-13.30 sen är jag äntligen ledig en dag, i need it, like never before. Och till helgen åker jag hem till mitt flickrum i Skåne, det känns bra. Jag saknar det, jag saknar mamma & pappa, jag saknar Enzo och jag saknar mina fina hjärtan.

Tills vidare kära vänner, jag hoppas att ni har det bra!

Söndagskänslor

Det gör ont i hjärtat...


Tiden läker inte alla sår



Det ska bli en förändring snart. Det måste det bli. Det är kaotiskt nu. Jag är tom i huvudet och likaså är allt annat runtomkring mig också. Det hänger på en skör tråd. Oavsett vad så blir det tårar. Jag skulle behöva komma härifrån ett tag, egentid, på ett ställe där inga andra befann sig men istället jobbar jag på ett nytt jobb i 9 veckor. Jag vågar inte ens öppna ögonen längre, vi hörs när vi hörs!

Jag vet att dina ord och råd skulle kunna hjälpa mig nu men det är försent..


"För jag har tagit studenten... fyfan vad jag är bra"

Det är över nu. Det som jag gått och längtat efter i 3 år men som jag nu helst vill ha ogjort. Eller där ljög jag nog, studenten är utan tvekan det roligaste jag gjort i hela mitt liv, det har hitentills varit den bästa dagen på mina 19 levnadsår. Jag skulle kunna göra om det om och om igen, jag har aldrig varit så lyckligt.

Men.. samtidigt så är det så mycket vemod, så mycket känslor och någon rädsla. Jag är aldrig rädd, jag klarar alltid mig själv, jag är målmedveten och har ambitioner men nu känns det som att jag sitter ensam på ett isblock mitt på ett stormande hav. det trodde jag aldrig om mig själv.

Jag skulle utan tvekan kunna ställa klockan på 06.00 imorgonbitti om jag hade fått gå till skolan och träffa min fina klass, men nu får jag inte det, aldrig mer. Det känns så hemskt att säga det, men aldrig mer kommer jag att sitta samlad med fina klass i det klassrummet. Jag är tom på ord men full av känslor, jag får gråtattacker då och då, främst när jag har de stunder då jag inser verkligheten.

Så, tills vidare. Ha det bra och ta hand om er.
Jag vet inte när jag kommer tillbaka eller om jag kommer tillbaka, först måste jqg bli kvitt alla mina känslor och de stormar som blåser. Vi hörs när vi hörs!


♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ SP SP ÄR DOM BÄSTA, HEJA HEJA HEJA SP! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Sp07, en världsklass för sig


Mycket kärlek



Jag var på bal igår, det var otroligt och jag tror aldrig att jag kommer att glömma den kvällen.
Ikväll hade jag ställt in mig på att vara wild and crazy i stan tillsammans med bästeflickorna, men min kropp ville annat så istället ligger jag i sängen och mår allt annat än bra.
Imorgon är det skattjakt och snart är dagen D här, jag har aldrig längtat bort så mycket, jag vill inte.

förresten så spökar det väldigt många känslor inom mig och ibland är ärliga svar det sista man vill höra.


Love iy



Vi lever ett galet liv och jag älskar det, vi hörs snart igen!


Can't take it anymore

Efter några dagars ledighet där sena nätter tog ut sin rätt så är jag tillbaka på ruta 1 igen. Jag fick inte det lugn jag hade behövt så istället för att gå 1 steg fram och två bak så gick jag direkt bak med en massa extra steg.

Hur jag än vrider och vänder på det så får jag inte ihop det. Antingen så saknas det sidor, minutrar etc. Jag har aldrig varit så trött på skolan som jag är nu, jag står inte ut en dag till utan att bryta ihop totalt. Jag önskar att det fanns mer tid, mindre måsten och mindre ansvar att ta.

Jag är fåordig och kommer så förbli till dess att jag får tillbaka min vanliga styrka, allt det där som jag har tappat bort mitt i kaoset. Låt denna 1½ vecka gå fort och sista veckan gå långsamt. Jag vill njuta, jag vill skapa minnen och jag vill ha tid att smälta dom.

I helgen blev jag dessutom mörkrädd för den stad som jag ska bosätta mig i inom ett par veckor. Ett knivmord ett stenkast ifrån där jag satt med tända ljus, chokladpudding och lugn musik med ett gäng grabbar i soffan, vid samma tidpunkt. Vart är världen på väg?

SvC tal och Hänt Extra, så ser min kväll ut som inte verkar ta slut än på några timmar!


Nothing last forever

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?


Jag har tappat mina ord. Jag har tappat allt. För första gången så har jag fått ångest, över framtiden.
"..vi lever inte tillräckligt länge för att rätta till allting.."


Jag önskar bort mina spöken, nu är önskan din


Jag hade en otroligt rolig kväll igår. Ett gäng med fantastiska tjejer och ett par minst lika fantastiska killar. Jag är glad att mina fina vänner tjatade med mig igår, med facit i hand så hade jag helt klart gått miste om något. Det var vildt och även om dagen idag helst har varit en dag jag kunde hoppat över så var de värt det, utan tvekan.

Det var många gamla spöken ute i vimlet igår, vissa mer omtyckta än andra. Och på tal om spöken.. mina drömmar har helt klart börjat gå in på villospår, jag har under dagen försökt tyda dom men utan resultat, ju mer jag tänker desto djupare blir det.

Grattis på 67-årsdagen mormor. Jag hoppas att de andra änglarna i din himmel bjuder på tårta idag :) Förresten så tror jag att du hade kunnat tyda min dröm, saknar dig!

Je nage en eau trouble

Det har varit tyst ett tag. Det behövs ibland. Jag pluggar varje vaken timme om dygnet. Ibland ger jag upp. Allt annat har hamnat i skymundan den sista tiden, jag vet knappt vem jag är längre. Ena dagen har det varit rinnande ögon, andra en näsa som inte är andningsbar, tredje en hals som inte är av denna värld, det varvat med kronisk huvudvärk och stundtals en otrolig ledvärk. Jag tror att det är stressen men den kommer jag inte undan än på ett par veckor, så jag får helt enkelt lära mig att leva med det tills vidare..

22 timmar på 4 dagar, jag är stolt över mig själv. Något jag är mindre stolt över är hur min handstil förstör allt det fina, hilma tur att det inte är den som avgör betyget trots allt.
Ikväll har jag umgåts med min fina barndomsvän. Vi har varit lika crazy som förr, fast idag med en bil som rekvisita. Imorgonkväll slår jag klackarna i taket med ett gäng fina tjejer. Det är allt annat än vad jag har tid för, egentligen. Dock så argumenterar dom bra för sin sak och jag har trots allt aldrig gett Granada en chans, imorgon blir både första och sista gången.

I'll be back. Men först på allvar den dagen jag kan lägga mig ner, känna lugnet och vara nöjd med mig själv. Än så är det långt borta.
Kärlek


Vi ses där änglarna sjunger, älskade mormor

Jag är tom, det finns ingenting. Jag söker efter rätt ord men har nog övertygat mig själv om att det inte finns några under den kategorin för tillfället, allra helst inte en dag som denna. Det har varit ett omtumlande år. Jag kan inte förstå att det är ett år sedan.
Ett år sedan marken under mina fötter försvann, ett år sedan jag glömde bort hur man bar sig åt för att andas.
Det finns inga kloka ord längre, eller det finns helt enkelt inte tillräckligt kloka människor som gör att orden formas rätt längre.

Jag vet att du finns på andra sidan. Det finns något större. Du ser oss men för oss är du osynlig och finns istället i våra hjärtan. Like I told before, det finns inga ord kvar men det finns väldigt många minnen.
Ikväll låter jag hennes ord sjunka i hjärtat, låter tårarna falla och ser tillbaka på tiden som gått.

Mormor, du kommer alltid att fattas mig.
All kärlek ♥


It's not me

Jag gör uppror mot verkligheten. Jag städar alla måsten under mattan. Håller mig levandes med lite piller och näsdroppar. Imorgon måste jag verkligen besöka apoteket, tror minsann att det är allergi och inte alls någon vanlig förkylning. Som jag vaknade imorse vill jag aldrig mer vakna. Ikväll pysslar jag, allt annat än jag borde. But like i told, mina måsten sopas under mattan- tills imorgon iallafall. Jag behöver lite ensamtid, göra lite vad jag tycker om och glömma bort allt annat. Dessutom så finns det saker jag behöver smälta, ibland undrar jag vad människor tror och vad de egentligen förväntar sig. Jag har gjort min sista ansträngnig.

Tills vidare, all kärlek.
Vi hörs när vi hörs!


Mitt lilla lyckopiller! ♥


Ordlöst

Jag har inte tid att vara sjuk nu, jag har allt annat än det. Jag vågar absolut inte tänka på konsekvenskerna och jag vågar allt annat än att öppna min kalender för att se hur mycket som ska göras på så kort tid.

Jag har klarat mycket och oftast så presterar jag bättre under press, men inte när det är press som gör att jag inte kan sova, inte vill vakna, inte vågar öppna ögonen och som gör att jag får ångest över nästkommande dag innan jag ens hunnit gå hem.

I vanliga fall så är jag en stressad människa, i nuläget kan jag knappast hitta ord för att beskriva mig.
De närmsta dagarna så gömmer jag mig med mina måsten, min otroliga prestationsångest, en otrolig rädsla och en fruktansvärd längtan.


Söndagspuss

Efter en helg i den farliga staden Stockholm tillsammans med mitt bättre hälft så är jag nu tillbaka på skånsk mark igen. Jag är fortfarande fåordig, undrar vad det är som spökar egentligen. Jag tror att det är ångest över all press, alla måsten och allt ovisst. Trots att helgen har varit mysig så infinner det sig ingen ny energi för vad som väntar, det kommer utan tvekan att bli en jävlig vecka.

Igåreftermiddag var vi i Globen och kikade på The last Bounce, det var utan tvekan galet. Jag har inte riktigt landat med hur otroligt duktig man kan vara så mer om det en annan gång, kanske. Det har varit mycket resande, precis som vanligt. Jag läntar tills jag slipper ut och fara varje fredag och söndag, tåg är inte riktigt min grej längre även om jag kan tycka det är mysigt att se landskapen flyga förbi och försöka fundera ut vad passageraren brevid mig har för drömmar så har jag snart gjort mitt.

Fredagsambitioner

Nationellt prov i alldeles för många timmar gör huvudet helt tomt, jag får inte ut ett enda vettigt ord.
Vi tetsar på storstadslivet över helgen. Ingen är ett fan av det, ett par dagar går an men inte längre.
Stockholm är en farlig stad och jag håller med Håkan "..stockholm blir aldrig min stad.."

Ska packa ner lite tillhörigheter som är nödvändiga. Leta fram en oläst bok och åker tåget till Jkpng för att möta upp min bättre hälft. Han är bra han..

Jag återkommer, men ingen vet när..
Puss & Kärlek!


Har lyckats på andra vägar..



Detta foto symboliserar en viss känsla för mig. Just den känslan springer jag runt med idag. Jag är lycklig, så fruktansvärt lycklig. Ibland undrar jag hur jag kan missa den känslan, gå förbi och glömma bort allt bra jag har trots allt kaos.

Jag har haft en mysig dag med min mamma. En mysig kväll med mina fina samhällsvetare och allas våran J. Jag fortsätter mysa ikväll. Fortsätter att se möjligheter i allting.. fram till dess att jag trillar ner igen!


Tjejer gör det bäst

Bästehelgen. ♥
Jag ska bli bättre på att göra saker som är roliga och inte hela tiden förlora mig bland alla krav och måsten. En dag så ska jag lära mig att lita på mig själv, att jag kan och inte alltid kolla bakom axeln. Vi pratade om livet långt efter småtimmarna, både fredag och lördag. Jag är så otroligt lyckligt lottad och känner mig just idag väldigt rik. Gårdagens känsla överväldigade mig, utan tvekan och jag tror att jag lever på den ett litet tag till. Efter mycket övervägande så gick vi ner till puben igårkväll, vi gjorde definitivt fel val.



Idag så förföljs jag av ett moln av trötthet, precis vad jag förtjänar. Försöker redigera bilder till mitt projektarbete, jag har utan tvekan tagit mig vatten över huvudet men jag är inte jag för ingenting. Ikväll badar jag, dricker te, läser skvallertidning och ser på en film jag vet mördaren i innan den ens har hunnit börja.


Tidigare inlägg
RSS 2.0