Plötsligt så är det tätare mellan gångerna. Utan tvekan så känner jag absolut inte igen mig själv. Kanske är det den kroniska stressen. Ovissheten. Prestationsångesten eller bara rädlsan, över att inte ha kontroll.

Det känns som att det enda som kommer fram är negativt. Detärkonstigt. Det finns så mycket positicit, det har bara hamnat lite i gömundan, helt omedvetet.
Mitt i allt kaos så glömmer jag nästan vem jag är, vart jag står och det är farligt. Men värst av allt är att jag ofta glömmer, hur lyckligt lottad jag egentligen är.

Skolan står mig upp i halsen. Varje dag ligger det en to-do-lista på mitt nattduksbord och mer ofta än sällan så konstaterar jag framåt småtimmarna att det blev precis som vanligt, ett steg framåt och två steg tillbaka.

Mitt dygn saknar utan tvekan den där sista timmen. Fast någonstans så tror jag ändå att det är precis så jag gör mig bäst, med ett ständigt flås i nacken; även om det ibland är det som nästan dödar mig.
Jag går i ide ett litet tag. Börjar räkna ner. Strukturerar närmsta tiden för överlevnad. Pluggar och läser ointressanta romaner.

Jag umgås knappt med någon, ja du vet hur jag kan bli
Jag gör mycket, men framöver i lite tystare kvarter!