.

Jag tror att det i grunden handlar om ansvar. Allt ansvar jag fick ta när du struntade i det, alla uppoffringar jag tvingats göra, inte nu utan under tiden. Jag tappade bort mig själv på vägen och innan jag hittat tillbaka så kan jag inte vandra vägen vidare, som en milstolpe i livet.

För bara några veckor sedan, eller kanske snarare någon månad sen så trodde jag aldrig att jag skulle yttra mig om att sakna Skåne men det gör jag, mer än något annat. Så, imorgon efter jobbet så sätter jag mig bakom ratten, kör 30 mil och pustar ut i mammas famn och pussar på min underbara hund till dess att han inte vill veta av mig längre. Jag ska ta vara på varenda minut, varenda sekund. Jag ska träffa fina människor och jag ska krama dom sådär lite extra innan jag går och ge en puss på kinden, jag insåg nog aldrig vad jag gav mig in på.

Men först är det kväll.. Snart ska en kundkorg bli full, spisen flötig och magen mätt.. Jag ska vandra staden runt med toner som Winnerbäck & Melissa Horn.. Först när huvudet är lika tomt som det nu för tiden allt som oftast är så ska jag krypa ner under mitt färgglada täcke och ställa in mig mentalt på att gå upp när klockan ringer 06.00 imorgon.

Lovehugs

Det gör ont i hjärtat...

Det ska bli en förändring snart. Det måste det bli. Det är kaotiskt nu. Jag är tom i huvudet och likaså är allt annat runtomkring mig också. Det hänger på en skör tråd. Oavsett vad så blir det tårar. Jag skulle behöva komma härifrån ett tag, egentid, på ett ställe där inga andra befann sig men istället jobbar jag på ett nytt jobb i 9 veckor. Jag vågar inte ens öppna ögonen längre, vi hörs när vi hörs!

Jag vet att dina ord och råd skulle kunna hjälpa mig nu men det är försent..

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ SP SP ÄR DOM BÄSTA, HEJA HEJA HEJA SP! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Sp07, en världsklass för sig

Jag var på bal igår, det var otroligt och jag tror aldrig att jag kommer att glömma den kvällen.
Ikväll hade jag ställt in mig på att vara wild and crazy i stan tillsammans med bästeflickorna, men min kropp ville annat så istället ligger jag i sängen och mår allt annat än bra.
Imorgon är det skattjakt och snart är dagen D här, jag har aldrig längtat bort så mycket, jag vill inte.

förresten så spökar det väldigt många känslor inom mig och ibland är ärliga svar det sista man vill höra.

Vi lever ett galet liv och jag älskar det, vi hörs snart igen!

Efter några dagars ledighet där sena nätter tog ut sin rätt så är jag tillbaka på ruta 1 igen. Jag fick inte det lugn jag hade behövt så istället för att gå 1 steg fram och två bak så gick jag direkt bak med en massa extra steg.

Hur jag än vrider och vänder på det så får jag inte ihop det. Antingen så saknas det sidor, minutrar etc. Jag har aldrig varit så trött på skolan som jag är nu, jag står inte ut en dag till utan att bryta ihop totalt. Jag önskar att det fanns mer tid, mindre måsten och mindre ansvar att ta.

Jag är fåordig och kommer så förbli till dess att jag får tillbaka min vanliga styrka, allt det där som jag har tappat bort mitt i kaoset. Låt denna 1½ vecka gå fort och sista veckan gå långsamt. Jag vill njuta, jag vill skapa minnen och jag vill ha tid att smälta dom.

I helgen blev jag dessutom mörkrädd för den stad som jag ska bosätta mig i inom ett par veckor. Ett knivmord ett stenkast ifrån där jag satt med tända ljus, chokladpudding och lugn musik med ett gäng grabbar i soffan, vid samma tidpunkt. Vart är världen på väg?

SvC tal och Hänt Extra, så ser min kväll ut som inte verkar ta slut än på några timmar!

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?


Jag har tappat mina ord. Jag har tappat allt. För första gången så har jag fått ångest, över framtiden.
"..vi lever inte tillräckligt länge för att rätta till allting.."

Det har varit tyst ett tag. Det behövs ibland. Jag pluggar varje vaken timme om dygnet. Ibland ger jag upp. Allt annat har hamnat i skymundan den sista tiden, jag vet knappt vem jag är längre. Ena dagen har det varit rinnande ögon, andra en näsa som inte är andningsbar, tredje en hals som inte är av denna värld, det varvat med kronisk huvudvärk och stundtals en otrolig ledvärk. Jag tror att det är stressen men den kommer jag inte undan än på ett par veckor, så jag får helt enkelt lära mig att leva med det tills vidare..

22 timmar på 4 dagar, jag är stolt över mig själv. Något jag är mindre stolt över är hur min handstil förstör allt det fina, hilma tur att det inte är den som avgör betyget trots allt.
Ikväll har jag umgåts med min fina barndomsvän. Vi har varit lika crazy som förr, fast idag med en bil som rekvisita. Imorgonkväll slår jag klackarna i taket med ett gäng fina tjejer. Det är allt annat än vad jag har tid för, egentligen. Dock så argumenterar dom bra för sin sak och jag har trots allt aldrig gett Granada en chans, imorgon blir både första och sista gången.

I'll be back. Men först på allvar den dagen jag kan lägga mig ner, känna lugnet och vara nöjd med mig själv. Än så är det långt borta.
Kärlek

Jag är tom, det finns ingenting. Jag söker efter rätt ord men har nog övertygat mig själv om att det inte finns några under den kategorin för tillfället, allra helst inte en dag som denna. Det har varit ett omtumlande år. Jag kan inte förstå att det är ett år sedan.
Ett år sedan marken under mina fötter försvann, ett år sedan jag glömde bort hur man bar sig åt för att andas.
Det finns inga kloka ord längre, eller det finns helt enkelt inte tillräckligt kloka människor som gör att orden formas rätt längre.

Jag vet att du finns på andra sidan. Det finns något större. Du ser oss men för oss är du osynlig och finns istället i våra hjärtan. Like I told before, det finns inga ord kvar men det finns väldigt många minnen.
Ikväll låter jag hennes ord sjunka i hjärtat, låter tårarna falla och ser tillbaka på tiden som gått.

Mormor, du kommer alltid att fattas mig.
All kärlek ♥

Mitt lilla lyckopiller! ♥