Jag tror att det i grunden handlar om ansvar. Allt ansvar jag fick ta när du struntade i det, alla uppoffringar jag tvingats göra, inte nu utan under tiden. Jag tappade bort mig själv på vägen och innan jag hittat tillbaka så kan jag inte vandra vägen vidare, som en milstolpe i livet.

För bara några veckor sedan, eller kanske snarare någon månad sen så trodde jag aldrig att jag skulle yttra mig om att sakna Skåne men det gör jag, mer än något annat. Så, imorgon efter jobbet så sätter jag mig bakom ratten, kör 30 mil och pustar ut i mammas famn och pussar på min underbara hund till dess att han inte vill veta av mig längre. Jag ska ta vara på varenda minut, varenda sekund. Jag ska träffa fina människor och jag ska krama dom sådär lite extra innan jag går och ge en puss på kinden, jag insåg nog aldrig vad jag gav mig in på.

Men först är det kväll.. Snart ska en kundkorg bli full, spisen flötig och magen mätt.. Jag ska vandra staden runt med toner som Winnerbäck & Melissa Horn.. Först när huvudet är lika tomt som det nu för tiden allt som oftast är så ska jag krypa ner under mitt färgglada täcke och ställa in mig mentalt på att gå upp när klockan ringer 06.00 imorgon.

Lovehugs