Jag är ordlös, jag vet inte hur jag ska agera eller vad jag ska säga. Det gör så fruktansvärt ont i min själ när jag tänker på hur många som för evigt kommer att sakna och längta. Det spelar ingen roll om jag säger att det någon gång är allas tur att passera gränsen, för det är inte samma sak nu- det finns inget sådant tankesätt i detta sammanhang. I vilket fall så hoppas jag att du har det bättre där du är nu & att du ser ner för att övervakar de kära som behöver din övervakning.

Jag behövde en paus, jag behöver en paus men jag var tvungen att skriva av mig detta.
Livet är så orättvist, nu vill jag inte mer.