Jag har länge förundrat mig över hur det kan komma sig att precis allting jag rör vid går sönder, detta är en åtrkommande fråga i mitt huvud, men nog talat om det för jag kommer troligtvis alltid att vara olycksbådande.

Vi bänkade oss framför stjärnor på is klockan 8 och följde troget till sista minut, eftersom att jag är uppvuxen med konståkning så känns det rätt så roligt att se på det, med tanke på att jag även träffat typ de flesta av "stjärnåkarna" eller vad man ska säga, fast samtidigt så tycker jag att det är tråkigt, för hela programmen så sitter jag mig bara och stör mig på världens idiot, inga namn nämnda så är det ingen som kan klaga.
Vädret är sämst så jag snålade med att ringa mamma så hon fick komma med bilen, snäll som hon är så gjorde hon även det så jag slapp gå i det kalla & blöta! : )

Jag har fortfarande inte hört ett ord och jag tänker därför heller inte ge ett ord, jag medger att jag är fruktansvärt ledsen över det och praktiskt taget mår åt helvete men har jag bestämt mig så har jag bestämt mig. Jag har alltid varit envis och bestämd, jag gör det jag vill för att jag vill och inte för att någon annan anser eller tycker att jag ska göra det, punkt slut!

Tänkte snart lägga mig framför tv;n se om jag hittar något sevärt och om inte blir det möjligtvis en film eller två, natten blir lång även idag det känner jag. Och imorgon har jag ett berg att ta tag i som måste bli offantligt mycket mindre, så det kommer att ta sin tid det vill jag lova. Jag ska samla krafter och göra mitt bästa för att lyckas, iaf en bit på vägen.

Nej en kik och sen blir det tv som gäller,
godkväll sötnosar!