Jag har inte tid att vara sjuk nu, jag har allt annat än det. Jag vågar absolut inte tänka på konsekvenskerna och jag vågar allt annat än att öppna min kalender för att se hur mycket som ska göras på så kort tid.

Jag har klarat mycket och oftast så presterar jag bättre under press, men inte när det är press som gör att jag inte kan sova, inte vill vakna, inte vågar öppna ögonen och som gör att jag får ångest över nästkommande dag innan jag ens hunnit gå hem.

I vanliga fall så är jag en stressad människa, i nuläget kan jag knappast hitta ord för att beskriva mig.
De närmsta dagarna så gömmer jag mig med mina måsten, min otroliga prestationsångest, en otrolig rädsla och en fruktansvärd längtan.