Tiden försvinner. och jag hinner inte med. Dagar passerar i tystnad och trots det uträttas inga stordåd.
Det gick vägen igen. och jag ska aldrig i hela mitt liv öppna en naturkunskapsbok igen.
Dålig planering och dålig kommunikation, plötsligt var jag 7 eftermiddagar fattigare.


Det är känslosnurr. och jag vet inte om jag ens har en fot på jorden.
Ikväll har jag myst med a best friend. Nu behöver jag packa och imorgon styr vi kosan en bit uppåt i landet. över natten.

Har tappat tråden, igen. Är skoltrött innan jag ens har hunnit börja igen. Jag längtar ut, till något större, givande och mer fängslande. Jag blev osäker, igen. Vill jag eller vill jag inte. Tiden börjar bli knapp och oavsett vad jag kommer fram till så känns de som att det kommer bli fel.

Jag ska ladda batterierna med lugna dagar och mycket kvalitétstid. Det kommer kännas konstigt att sitta på ett tåg, 30 mil iväg om mindre än en vecka, utan min andra halva. Men det finns något där också, inget givande i sig och inget som uttrycker det jag vill, men kärlek, mycket kärlek. Fast vem har sagt att livet ska vara enkelt, att valen ska vara självklara och att allting ska bli rätt med detsamma.
När sommaren kommer.. - som winnerbäck uttrycker det!

Alla har sitt sätt att uttrycka sig och jag som inte är född med en penna i handen skriver mer för att ha själv ha något att titta tillbaka på..

Som varje år de senaste åren så hade vi en familjär resa till Sälen precis vid årets början. Jag vet inte varför, men glimmande snö, högre höjder och att åka backe upp och ner tillsammans med min partner in crime, det ligger mig varmt om hjärtat.

För mig räckte det inte med en semestervecka för att hantera skolan på ett acceptabelt sätt, inte långt därefter gick allt på rutin. Jag skulle gjort vad som helst för att slippa det, men jag blev fast. Gjorde vad jag skulle, oftast när jag skulle det och försökte strukturera för att orka till sista dag. 

En dag blev klassen samlad. Alla kände på sig vad som hänt. Med gråten i halsen fick vi veta att vår klasskompis gått bort. En tjej om än tystlåten som jag gått i samma klass med sedan mellanstadiet. Det blev en konstigt stämning och det var som ett moln låg över skolan. Vi fick lov och allting var grått & svart.

När jag trodde att det var som mest kaotiskt, då släpptes bomben. Jag minns varje sekund, jag glömde helt enkelt bort hur man skulle andas och för ett tag försvann den mark jag stog på, jag visste inte om jag skulle resa mig igen efter den natten.
Min otroligt fina mormor lämnade jordelivet. 65 år gammal och vis som en uggla. Jag kunde helt enkelt inte acceptera det och jag kom aldrig på hur jag skulle göra för att hantera det. det ligger än idag som en börda på mina axlar. men jag vet, att en dag så ses vi igen. där änglarna sjunger, där möts vi igen.
På begravningsdagen skulle jag sjunga, men det gick inte. Jag fick inte ut ett ord, istället kramade jag bara min älskades hand och hoppades på att mina tårar snart skulle ta slut.

Det blev sommar. Jag klarade körkortet. Vi körde många mil och jag vet inte hur glad jag var, för stunden.
Jobbet blev vardagsrutin och jag fann varken mening eller glädje i att gå dit längre, jag skulle gjort vad som helst för att slippa det.
Vi bokade en resa och min första flygresa till Rhodos. Vi hade inga krav, inga förväntningar och vi bestämde oss för att bara leva. Lata dagar vid stranden. Mysiga kvällar vid poolen. God dricka och mysiga middagar. Jag kom hem som en ny människa, fattigare men lyckligare.

En ny termin drog igång och under den terminen kom jag underfun med vad jag vill läsa, vad jag vill bli och vad jag vill göra med mitt liv. Nu är det upp till mig, jag ska ha betygen, orken och viljan.
Hösten präglades av konserter som gjorde att det gick att leva på lyckorus några dagar extra.
Hösten vad lång om än så kort och snabbt gick det för kylan att tränga igenom, måsten att lagras på hög och nu är det nytt år.


Julen har varit mysig, även om något har saknats.
Även i år kramade jag om min andra halva när klocka slog tolv på nyårsnatten
Jag började år 2010 med en otrolig vurpa som jag sent kommer glömma.
I år vet jag att jag kommer möta många utmaningar och det kommer finnas förväntningar.
Det kommer att vara händelserikt och jag hoppas innerligt att det inte präglas av samma saker som föregående!

bättre sent än aldrig,
Ronja!