Det är över nu. Det som jag gått och längtat efter i 3 år men som jag nu helst vill ha ogjort. Eller där ljög jag nog, studenten är utan tvekan det roligaste jag gjort i hela mitt liv, det har hitentills varit den bästa dagen på mina 19 levnadsår. Jag skulle kunna göra om det om och om igen, jag har aldrig varit så lyckligt.

Men.. samtidigt så är det så mycket vemod, så mycket känslor och någon rädsla. Jag är aldrig rädd, jag klarar alltid mig själv, jag är målmedveten och har ambitioner men nu känns det som att jag sitter ensam på ett isblock mitt på ett stormande hav. det trodde jag aldrig om mig själv.

Jag skulle utan tvekan kunna ställa klockan på 06.00 imorgonbitti om jag hade fått gå till skolan och träffa min fina klass, men nu får jag inte det, aldrig mer. Det känns så hemskt att säga det, men aldrig mer kommer jag att sitta samlad med fina klass i det klassrummet. Jag är tom på ord men full av känslor, jag får gråtattacker då och då, främst när jag har de stunder då jag inser verkligheten.

Så, tills vidare. Ha det bra och ta hand om er.
Jag vet inte när jag kommer tillbaka eller om jag kommer tillbaka, först måste jqg bli kvitt alla mina känslor och de stormar som blåser. Vi hörs när vi hörs!

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ SP SP ÄR DOM BÄSTA, HEJA HEJA HEJA SP! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Sp07, en världsklass för sig