Ganska så exakt halv fyra i fredagseftermiddag så var jag säker på att det var kört, att jag aldrig skulle nå dit jag vill. En egenskap jag har som kan vara både positiv och negativ gjorde sig påmind om att jag är inte den som är den, jag ger mig inte fören jag når dit jag vill. Frågan är om det verkligen räcker!

Projektfotografering. God mat. För mycket godis. Pussar. Film. Melodifestivalen. Tjejsnack. Känslostormar.
Som så många andra helger. Det har varit lugnt. Söndagsångesten gör sig påmind och jag har sagt adjö till mitt hjärta för ytterliggare en vecka, eller två.

Ikväll bakar jag kladdkaka, kollar på wallander och försöker som så många andra gånger..
glömma bort att det finns en morgondag till dess att jag vaknar och är beredd att strida mot den!

Min värld går helt enkelt inte runt utan dig.

Jag har alltid varit den som har många bollar i luften och helst vill göra allt på en och samma gång, samtidigt måste allt måste vara av kvalité. Jag har kommit på mig själv med att det ibland kan vara lite svårt. Trots det så har jag förvånat mig själv med den effektivisering jag haft de två senaste dagarna men trots den korta tid varit nödj. Allra helst, för att bara ha en fot på jorden.

Jag drömmer och myser om vartannat. Har stora förväntningar och hoppas på mycket. Detta kommer bli ett otroligt år. Givande, utvecklande och det händer så mycket. Dock så händer allting utan dig.
Ikväll dricker jag te (läs: fyllde på teförrådet idag och har ett par nya sorter att avnjuta de närmsta dagarna), äter fruktsallad och strukturerar upp projektarbete medan andra avenyn troget kommer att stå på, precis som alltid.

Tiden försvinner. och jag hinner inte med. Dagar passerar i tystnad och trots det uträttas inga stordåd.
Det gick vägen igen. och jag ska aldrig i hela mitt liv öppna en naturkunskapsbok igen.
Dålig planering och dålig kommunikation, plötsligt var jag 7 eftermiddagar fattigare.


Det är känslosnurr. och jag vet inte om jag ens har en fot på jorden.
Ikväll har jag myst med a best friend. Nu behöver jag packa och imorgon styr vi kosan en bit uppåt i landet. över natten.

Har tappat tråden, igen. Är skoltrött innan jag ens har hunnit börja igen. Jag längtar ut, till något större, givande och mer fängslande. Jag blev osäker, igen. Vill jag eller vill jag inte. Tiden börjar bli knapp och oavsett vad jag kommer fram till så känns de som att det kommer bli fel.

Jag ska ladda batterierna med lugna dagar och mycket kvalitétstid. Det kommer kännas konstigt att sitta på ett tåg, 30 mil iväg om mindre än en vecka, utan min andra halva. Men det finns något där också, inget givande i sig och inget som uttrycker det jag vill, men kärlek, mycket kärlek. Fast vem har sagt att livet ska vara enkelt, att valen ska vara självklara och att allting ska bli rätt med detsamma.
När sommaren kommer.. - som winnerbäck uttrycker det!

Alla har sitt sätt att uttrycka sig och jag som inte är född med en penna i handen skriver mer för att ha själv ha något att titta tillbaka på..

Som varje år de senaste åren så hade vi en familjär resa till Sälen precis vid årets början. Jag vet inte varför, men glimmande snö, högre höjder och att åka backe upp och ner tillsammans med min partner in crime, det ligger mig varmt om hjärtat.

För mig räckte det inte med en semestervecka för att hantera skolan på ett acceptabelt sätt, inte långt därefter gick allt på rutin. Jag skulle gjort vad som helst för att slippa det, men jag blev fast. Gjorde vad jag skulle, oftast när jag skulle det och försökte strukturera för att orka till sista dag. 

En dag blev klassen samlad. Alla kände på sig vad som hänt. Med gråten i halsen fick vi veta att vår klasskompis gått bort. En tjej om än tystlåten som jag gått i samma klass med sedan mellanstadiet. Det blev en konstigt stämning och det var som ett moln låg över skolan. Vi fick lov och allting var grått & svart.

När jag trodde att det var som mest kaotiskt, då släpptes bomben. Jag minns varje sekund, jag glömde helt enkelt bort hur man skulle andas och för ett tag försvann den mark jag stog på, jag visste inte om jag skulle resa mig igen efter den natten.
Min otroligt fina mormor lämnade jordelivet. 65 år gammal och vis som en uggla. Jag kunde helt enkelt inte acceptera det och jag kom aldrig på hur jag skulle göra för att hantera det. det ligger än idag som en börda på mina axlar. men jag vet, att en dag så ses vi igen. där änglarna sjunger, där möts vi igen.
På begravningsdagen skulle jag sjunga, men det gick inte. Jag fick inte ut ett ord, istället kramade jag bara min älskades hand och hoppades på att mina tårar snart skulle ta slut.

Det blev sommar. Jag klarade körkortet. Vi körde många mil och jag vet inte hur glad jag var, för stunden.
Jobbet blev vardagsrutin och jag fann varken mening eller glädje i att gå dit längre, jag skulle gjort vad som helst för att slippa det.
Vi bokade en resa och min första flygresa till Rhodos. Vi hade inga krav, inga förväntningar och vi bestämde oss för att bara leva. Lata dagar vid stranden. Mysiga kvällar vid poolen. God dricka och mysiga middagar. Jag kom hem som en ny människa, fattigare men lyckligare.

En ny termin drog igång och under den terminen kom jag underfun med vad jag vill läsa, vad jag vill bli och vad jag vill göra med mitt liv. Nu är det upp till mig, jag ska ha betygen, orken och viljan.
Hösten präglades av konserter som gjorde att det gick att leva på lyckorus några dagar extra.
Hösten vad lång om än så kort och snabbt gick det för kylan att tränga igenom, måsten att lagras på hög och nu är det nytt år.


Julen har varit mysig, även om något har saknats.
Även i år kramade jag om min andra halva när klocka slog tolv på nyårsnatten
Jag började år 2010 med en otrolig vurpa som jag sent kommer glömma.
I år vet jag att jag kommer möta många utmaningar och det kommer finnas förväntningar.
Det kommer att vara händelserikt och jag hoppas innerligt att det inte präglas av samma saker som föregående!

bättre sent än aldrig,
Ronja!

Sedan sist. Jag har nästan landat och står snart stadigt igen. iallafall för ett tag. Jag andas frisk luft och andas lugnare än på länge.

Pepparkakshus. Kanelbullar. Tomtar. Julgran.
Vi myser med tända ljus och juldofter.

Långa promenader i snön och kylan. enzo älskar det.
Alla julklappar är fixade och ikväll ska de sista bli inslaga med fint papper.

Jag trivs bäst såhär.

Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningssolens sken
Men då ser jag i min älskades ögon
En skönhet större än allting som jag vet.

Imorgon är det den förste december och som det barn jag är så har jag naturligtvis införskaffat mig en chokladkalender, undra om jag någonsin kommer att bli för gammal för det. Måsten ligger på hög och prestationsångesten är över alla höjder som är tänkbara. Skolböcker får mig att somna och alarmet får mig att ge upp. I eftermiddag har jag ägnat timmar med en fin väl på ett kalhygge där resultatet blev över föväntan. Ikväll är jag ordlös och har en irritation som inte vill gå över. Imorgon är en ny dag och då måste mycket uträttas. Men tills vidare, jag är glad för dig!

Ett varmt Grekland, en kärlekssjäl, inga måsten och mycket fritid, skulle jag behöva.
Istället har jag, ett kalt Sverige, för många mil att slå ihjäl, för många måsten och för lite fritid.
och undrar om det någonsin tar slut

I torsdagskväll åkte jag och en bästa vän på regniga vägar. Gick en liten bit, kom in i en lokal. Efter ungefär 3 timmar kom vi ut igen. Jag lös som en sol och kunde inte sluta. Vilken fantastisk människa vi satt framför och lyssnade på, vilka texter, vilken röst. Hon sätter ord på känslor och fingret på felen. Melissa Horn i all ära, hon är fantastisk.

Jag levde på lyckoruset. Men alltför kort tid. I fredags aggerade jag Pippi Långstrump, drack god dricka med fina vänner och åkte hem innan klockan var förbjuden. Idag är jag gråare än himlen och kallare än regnet. Ikväll ser jag på en film, som jag förvånansvärt bara har hört talas. Så, låt se om den är lika bra som alla säger!

Jag pysslar, slår in julklappar, kryper ner tidigt och ser på filmer jag sett många gånger förut. Skriver arbeten, pluggar och försöker strukturera upp en stressig vardag. Tar vara på helgerna, umgås med min bättre häflt och försöker komma igång med olika projekt. Reslutaten är få, men jag ger inte upp. Jag svär över resultat och ler över vinster. Men, jag är fortfarande off the road, mer än någonsin.

en bedårande Moa, som ska pryda mitt sista blad

Det finns en början på någonting nytt, långt iväg men närmar sig för var dag. Jag vet vad jag vill, jag gör ett försök och hoppas på att det blir positivt. Julen närmar sig och jag vet att det kommer att bli någonting speciellt. Jag har två underbara föräldrar, en underbar pojkvän och allt däremellan. Ikväll väntas storm och plötsligt känner jag mig inte ensam om kaoset längre!

Trots allt positivt så förlorade jag mig själv någonstans på vägen..
Tills vidare jobbar jag på att finna energi, motivation och hitta tillbaka till en ljus och stabil tillvaro..
Känslostormar, ovisshet och hopplösheten, det är bekant sedan innan men idag på en högre nivå..

På återseende, tror jag

Spackel, maskeringstejp. Storhandling. Långa promenader. Omsom regn omsom sol. Storstädning. Slipning, målning. Organisering. Matlagning, diskning. Givande samtal, tankar om livet. En kamera som samlar damm. Kvällspromenader hand i hand. Musiktoner som aldrig dör ut.

Jag känner mig förvånansvärt effektiv för att ha lov, jag hade väntat mig sofliggning och ångest över hur lite jag gör, men tvärt om. Inte en lugn stund har jag haft, varken igår eller idag hitentills. Jag har tvättat för första gången i mitt liv och försökt organisera tvätten med hjälp av möbler eftersom att vi inte har haft en tanke på tvättställ.

Äntligen har jag fått i mig frukost och nu ska jag städa av det lilla rummet vi målat så att vi kan börja organisera, diska undan ett diskberg och därefter gå en långpromenad med min lilla för att invänta min andra halva.